Att ta hand om en häst från att den är ett år gammal och att i många år ha vetat att man aldrig kommer sälja den, självklart gör det en också medveten om att det någon gång kommer ta slut. 21 år senare är det bara om möjligt ännu värre att tänka sig, hon har alltid varit med mig, från tidigare än jag ens har minnen.

Att nu veta vad som kommer ta livet av henne, sakta men säkert och veta att inget går att göra. Utan istället ska man det närmaste året? åren? stå och kolla på henne och avgöra att när man själv inte tycker att det går längre. Inte detta jag önskar min lilla ängel, det genetiska kan jag inte göra något åt och inte den stora risk för lidande och de gigantiska begränsningar det kommer bli i livet för henne. Mycket att det vi har gjort innan och det vi inte gjort kommer helt klart aldrig ske nu.

Kan inte tänka mig en fortsatt vardag utan dig <3